Sista veckan

Den här sista veckan har vi planerat och övat inför redovisningen, genomfört den och tittat på alla andra gruppers gestaltningar och vi har sammanställt ett dokument i gruppen där vi skrivit om vår utveckling, yrkesrelevans och förståelse för formspråket. Redovisningsdagen var väldigt givande. Jag kände att den knöt ihop säcken för vad den här kursen har handlat om. Genom olika uttrycksformer har de olika grupperna visat något de vill berätta om. Diskussionerna efter varje grupp var väldigt givande. Då fick man ta del av de tankar, känslor, intryck och avtryck som format resultaten. Den process som individerna i grupperna genomgått synliggjordes. Jag fick massor med nya tankar både som privatperson och yrkesrelaterade.

Yrkesrelaterat har jag under kursens gång förstått hur viktigt det är med olika formspråk för identitetsutvecklingen och jag tror även gestaltningar av olika slag ökar självkänslan. När man gestaltar någonting ger man uttryck för sina tankar och känslor. Det blir ett sätt att hantera verkligheten och bearbeta saker precis som leken. Ibland upptäcker man att man känner och tänker saker man inte ens varit medveten om och på så sätt lär man känna sig själv bättre. När man uttrycker olika formspråk som andra kan ta del av som exempelvis bild, sång, dans, foto och teater så tror jag att man känner sig sedd och bekräftad. Jag känner själv så iallafall. Man kan visa det här är jag, eller så här känner och tycker jag om något utan att bli ifrågasatt för gestaltning kan ju aldrig vara rätt eller fel. Det är bara ett uttryckssätt. Det fantastiska med konst tycker jag är att det behöver inte vara identifierbart. Var och en som ser på ett konstverk eller en gestaltning kan göra den till sin egen utifrån vad de har i bagaget och det behöver inte alls vara samma sak.

I början av kursen kände jag att jag inte blev berörd av konst. Jag tänkte bara jaha när jag såg verken på röda sten, men efter att själv ha gått igenom processen och skapat en gestaltning ser jag något helt annat när jag tittar på konstverk. Konstverk är fragment av en människa, tankar och känslor som gjort avtryck. I den här kursen har vi pratat mycket om att processen är det viktigaste och inte resultatet. Jag har inte tänkt på det innan men det är ju i processen som man lär sig och utvecklas. Om man har ett färdigt mål och en utstakad väg trängs väldigt mycket av den potentiella utvecklingen bort. Man behöver stöta, blöta, flumma, gå in i en återvändsgränd osv för att fånga upp den kunskap som finns där. När man sen kommer fram till målet har man ju samlat på sig mer kunskap om vägen varit krokig än om den varit rak. Jag har förstått att det är viktigt att inte alltid veta vart man är på väg. Att våga släppa kontrollen och det tror jag är viktigt i rollen som förskollärare. Det behövs för att kunna utgå från barnens intressen, att kunna anpassa sig och forma lärandesituationer och lärandemiljöer och hela tiden forma om dem efter vart barnen är på väg. Jag känner att den här kursen har utvecklat mig oerhört som person och som framtida pedagog. Innan kursen var jag väldigt kontrollberoende men nu har jag vågat släppa det lite och jag ser saker på helt nya sätt. Hela omgivningen har förändrats. Jag tycker jag uppmärksammar platser och detaljer jag inte gjort innan. Jag tycker också att det sorliga och jobbiga i livet på något sätt kan vara vackert. Jag har fått ett nytt perspektiv på saker. På samma sätt som jag tycker olika formspråk är identitetsutvecklande och ökar självkänslan så tycker jag också att man får ökad respekt och empati för andra människor genom att ta del av gestaltningar. Speciellt om man pratar om vad de tycker och känner inför vad de gjort. När man får ta del av andras historia får man större förståelse och empati för personen. Dessa kunskaper tar jag med till förskolan.

Slutligen vill jag säga att kursen har gett mig ett konstintresse jag inte haft innan. Jag har köpt hem färg, några dukar och gips så jag kan fortsätta skapa hemma. Tack för en fantastisk kurs!

/ Cecilia

V 42

Den här veckan har vi skapat för fullt i gruppen. Vi har gjort gipsmasker av våra ansikten och målat dem, och vi har skapat vårt verk "ett jordklot- två världar". Jag är mycket nöjd med resultatet. Jag lägger in två bilder nedan. Sedan har vi börjat planera hur uppvisningen ska gå till. Vi har ändrat lite på hur vi ska göra uppvisningen, men jag vill inte berätta hur det ska gå till för då blir det inte roligt att se det sen. Vad jag kan säga är att vi tänker att vi ska vara i ett mindre rum där publiken kommer närmare oss och kan se ordentligt. Vi kommer vara utklädda och rörliga på scenen. Det blir dans och skådespeleri.

På onsdagens seminarium skulle vi ta med en fin och en ful sak. Jag hade med ett armband jag tycker är fint och ett läppglans jag tycker är fult på läpparna. Det är intressant att det verkar som att de flesta är överens om vad som är fult. Saker som har skrikiga färger som skär sig med varandra, dunkla färger, porslinssaker och saker som är tagna ur sitt sammanhang verkar upplevas som fula. De sakerna som upplevdes som fina verkade ofta ha ett affektivt värde för personen. Det kunde vara något man fått av någon man tycker om eller något som bär på ett minne. Klara färger verkade också upplevas som fina.

/ Cecilia

Knäppa bilder

I förra veckan skulle vi ta knäppa bilder på tisdagens seminarium, men jag var sjuk den dagen så jag har tagit sådana bilder hemma i efterhand. Eftersom jag inte var med på seminariumet vet jag inte exakt vad som var meningen med det. Det var i allafall väldigt roligt och jag skrattade mycket. Jag kan tänka mig att det är meningen att man ska bryta normen för hur vuxna ska bete sig, och att man ska göra något annorlunda för att öppna upp tankarna. När jag posade för korten tänkte jag att det här skulle vara en väldigt uppskattad lek i förskolan. Barnen skulle två och två kunna få ta knäppa kort på varandra.

/ Cecilia

V 41

Den här veckan har vi kommit igång och kommit en bra bit på vägen med våran gestaltning. Ursprungsidén om vad vi ska göra har ändrats helt men det vi vill förmedla är fortfarande detsamma.
Vi kallar vår gestaltning "ett jordklot- två världar". Vi vill förmedla en känsla av orättvisa mellan  levnadsförhållandena och levnadsstandarden i västvärlden mot u- länderna. I början när vi planerade hur vår gestaltning skulle se ut så kände jag att den blev allt för mycket en pedagogisk redovisning. Det kändes som att vi alla i gruppen hade lite problem med att kliva ur våra pedagogroller och skapa fritt till att börja med. Vi snöade in på att det vi visade skulle vara tydligt och förståligt, så till slut slopade vi hela den ursprungliga idén. När vi gjorde det kom vi istället på en ny idé som alla var väldigt entusiatiska inför. Istället för att vara tydliga fokuserar vi bara på att förmedla det vi känner, och vi lämnar tolkningen till betraktaren.

I ursprungsidén skulle vi bara ha ett verk som talade för sig självt men efter handledning bestämde vi att själva ingå i gestaltningen också. Vi bestämmer inte några detaljer om hur allt ska bli utan jobbar på och skapar som vi känner. På det sättet hindrar vi inte några ideér som kan göra gestaltningen ännu bättre. Det är skönt att vi är så samspelta inom gruppen, för vi jobbar väldigt bra ihop och alla verkar fria att påverka processen och tillföra sina ideér. Det hände en väldigt intressant sak i onsdags när vi bytte arbetsplats från det lilla trånga rummet 618 till den stora ljusa bildsalen på våningen under. När vi började jobba i den stora ljusa bildsalen var det så inspirationen flödade, alla hade massor av energi och vi kom jättelångt i arbetet den dagen. Sedan på torsdagen då vi var tvugna att jobba i det lilla rummet 618 igen för en bildklass hade handledning i bildsalen tappade alla sin inspiration och energi. Det kändes som vi knappt kom någonstans hela den dagen. Ingen hade någon inspiration att göra något. Så man ser hur viktig miljön man jobbar i är för skapandet.

På seminariet i torsdags ritade vi av varandra med vänserhanden utan att titta på pappret. Det förvånade mig hur uttrycksfulla de bilderna blev. Jag tycker vanligtvis inte att det är så roligt att måla och jag tycker inte jag är så bra på det. Så jag gillade de teckningarna jag gjorde med vänster hand utan att titta mer än det jag gör med höger hand när jag tittar. Jag känner mig stolt över hur bra jag tyckte de teckningarna jag gjorde med vänsterhanden blev. Under den här gestaltningen har jag blivit jättesugen på att skapa något själv hemma. Jag skulle vilja göra en skulptur.

/ Cecilia

Stark upplevelse av konst

En stark upplevelse jag fått från konst är från utställningen "Under belägring" som ställdes ut i kyrkparken i Skövde centrum hösten 2010 av Marianne Lindberg De Geer. De två verken jag minns tydligast är två väldigt söta griskultingar i rosaaktig marmor som hade en liten skylt till där det stod "piglets- but only a short time to live" har jag för mig. Jag tänkte åh vad söta och gick fram till grisarna och sen fick jag syn på skylten och tänkte usch vad hemskt! De här grisarna blev så populära bland barn som gick fram och kramade dem att de fick stå kvar utanför Skövdes kulturhus permanent. Sen satt det en skylt i ingången till kyrkparken där det stod "Tillträde förbjudet mellan 17.00-07.00. Gäller endast flickor och kvinnor". Många blev provocerade av detta och det stod mycket i tidningarna, men jag tycker det är tänkvärt. Jag gillade den här utställningen för den väckte tankar om hur vi lever. Utställningen handlade om sådant som man kunde ta till sig och därför blev berörd av.

/ Cecilia

V 40

I veckan var vi på galleri 1 för att sedan göra en gestaltning av det vi upplevde där i gruppen. Den gestaltningen visade vi sedan i klassen. När vi var på galleri 1 fastande vi i ett rum där det såg ut att vara barns saker och leksaker men det var inte glatt utan väckte istället en obehagskänsla. Det fanns något mörkt och tryckt därinne. De verken vi valde att gestalta var något som såg ut som en bit strand med massor av uppspolade leksaker på, och en barnstol eller en kälke med stålnät på som nästan såg ut som ett tortyrredskap för barn. Hela galleriet var fullt av smutsiga gamla saker som såg ut att legat i havet och sedan blivit uppspolade på land eller uppgrävna ur jord.

Gestaltningen såg ut så att jag och Terese var barn som lekte och skuttade runt fritt medan Sejla, Elin och lärar Anna stod som tysta hot på avstånd och såg på. De "tysta hoten" närmade sig hela tiden barnen och stämningen blev mer och mer tryckt. På fredagens seminarium berättade Anna att det var sorgen efter ett barn konstnären gestaltade. Då blev det jag tyckte var konstigt innan självklart. Det vanligtvis glada barnsliga var mörkt och tryckande, och de gamla smutsiga uppgrävda föremålen måste gestaltat konstnärens känslor. När utställningens innebörd blev synlig för mig blev jag faktiskt berörd. Det kanske är så att man måste förstå för att bli berörd.

Sedan har vi gjort lite övningar och gestaltningar på seminarierna samt arbetat på en del i gruppen med projektarbetet. Vi har bestämt vad vi ska gestalta, vilka delar i den processen, hur gestaltningen av delarna ungefärligt ska se ut, vilket material vi behöver och vad vi ska ta med till nästa gång.

På seminariumen har vi diskuterat vad gestalning kan vara- allt från smink, inredning och kläder till konst. Vad man egentligen kan och inte kan visa barn när det kommer till konst. Jag tror att det är viktigt att tänka efter innan man tar med barn på galleri eller museum, vad som finns där och hur det kan upplevas av barnen. Vi har också pratat om vad som hände när vi gick igenom en dörr och i en trappa på olika sätt. De insikter jag fick var att det man tar fasta på är det man uppmärksammar. Beroende på vilket håll man går åt så ser man olika delar av ett rum/ trappuppgång och detsamma gäller livet i övrigt. Jag tänkte också att det finns inga rätt och fel bara olika sätt att göra saker på. Man fastnar ofta i ett sätt att göra saker på eller se saker på. Genom att göra saker på olika sätt och försöka se saker ur olika vinklar öppnar man upp tänkander och blir mer kreativ. Jag känner att jag har börjat se saker på lite annorlunda sätt den här veckan. Exempelvis har jag börjat tänka på vad som finns bakom något. Vad någon säger eller vad någon har på sig har en innebörd utöver det man direkt ser eller förstår. Det finns tankar, känslor, intryck och avtryck bakom.

/ Cecilia

Artikeln

När jag läste artikeln vi fick i fredags kände jag igen det här med hur de estetiska ämnena har lägre status i skolan än de teoretiska ämnena. Det är synd tycker jag för det blir nästan så att man missar ett språk att uttrycka sig på och förstå saker med. Elever som har andra intelligenser än de teoretiska får heller inte komma till sin rätta i skolan då. Alla lär ju inte på samma sätt så det är ju bra att ha flera sätt att lära på.

Jag upplever att skolan nästan lär bort det estetiska förhållningssättet eftersom det bara är fysiska konkreta resultat som räknas. Allting måste leda till ett resultat och man får inte misslyckas. Vad jag lärt mig under den här veckan i gestaltningen är att det finns saker som kan få vara outsagda. Man kan få vara tafflig och allting behöver inte leda till ett resultat, utan det kan vara processen som är viktig. Det finns ett värde i upplevelsen och det som händer i det inre. Det finns fler nyanser av livet än det som är fysiskt och synligt.

Jag känner också igen det här med att det tar tid för skolan att ändras eftersom lärarna är inskolade i ett sätt att tänka som de inte kan släppa när nya kunskaper införs. Det står i artikeln att trots att nytt innehåll förs in i kurserna lever gamla sätt att se på ämnet kvar. Det här känns som en utmaning när man själv jobbar i framtiden eftersom alla bär med sin ryggsäck med kunskap som inte är så lätt att byta ut när det kommer ny kunskap. Samtidigt tycker jag att det kan vara bra att ha flera perspektiv att se saker på som existerar paralellt.

/ Cecilia